Dagarna rullar på...

...fullspäckade med grejer. Ja, det har inte funnits mycket tid över till speciellt mycket utöver schemat de senaste dagarna. Hmm...fem dagar sedan sist och vad har hänt..?

I måndags fyllde pappa år, han och jag gick på konsert och firade innan jag åkte men Leah och jag tog bilen in till stan tidigt på tisdagsmorgonen (USA-tid) för att ringa hem till mamma o pappa på måndagskvällen (Svensk tid). Det blev lite sent och jag råkade väcka pappa men jag hann! Kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde på tisdagen faktiskt...inte kan jag då komma på vad vi gjorde onsdag/torsdag heller...konstigt...men fredag var vi i Vermont, Brattleborough och hälsade på vår vän Hun som vi båda lärde känna i Kambodja och som faktiskt presenterade oss två för varann över en middag i ett regnigt Phnom Pehn 9 månader sedan. Hon har pluggat på SIT, school of international training i Brattleborough och jobbar nu där ett år framöver. Det är en otroligt intressant skola, baserad på inlärning genom praktiskt lärande - till skillnad från teoretiskt lärande som jag läst enormt (för?) mycket av. Det var otroligt intressant och kanske tar jag en tvåårig master därifrån i framtiden...jag vill väldigt gärna vara där för kursen CONTACT som under 4 sommarveckor drar ihop personer från hela världen för en kort påbyggnadskurs i bl.a medling, ledarskap och konflikthantering och för att knyta nya kontakter med andra fredsbyggare. Vi träffade en massa människor som just tagit examen och som firade sin nyvunna frihet - otroligt kul att vara i de sammanhang igen som engagerar mig så mkt.

Lördags - familjemiddag igen (det blir en hel del sådana här borta, det är en fin tradition som jag verkligen gillar) med vänner och bekanta, denna gången Leah's brors bästa kompis Gabe, hans tjej och föräldrar som jag av en händelse sett via Skype när jag och Leah pratade med hennes föräldrar när hon var i Sverige. Ariel och Jessie kom förbi och idag reser vi till Boston Leah och jag för att hjälpa dem flytta in i deras nya lägenhet.

Igår reste vi till Tanglewood för en konsert! Debbie och Jeff har varit mkt generösa och bjöd oss på en utekonsert med James Taylor, en mycket uppskattad amerikansk folkartist. De gungade på för fullt men det är itne riktigt min musikstil det heller...tyvärr... men stället vi var på var helt fantastiskt! Jag har inte sett något liknande i Sverige och det vore intressant om någon av er har varit på en så stor utomhuskonsert där hemma någon gång?

Ja just det. Senatorn Ted Kennedy - den sista av de "riktiga" Kennedy-bröderna dog häromdagen. I lördags satt vi framför TV:n och såg brgravningsceremonin. Ganska intressant faktiskt - alla stora amerikanska politiker var där - Bush d.y., Obama så klart, Clinton (båda två), Jimmy Carter +++. Det har varit en mycket stor grej här...han kom från Massachusetts, var senator och representerade delstaten, bodde i Cape Cod dit vi ska och skrev över 300 lagar själv.. Imponerande man, men lite uppblåst och patriotiskt blir det emellanåt. Å andra sidan, hur ofta visar vi skandinaver speciellt mkt sentiment för våra egna politiker? Tyckte de starkaste reaktionerna jag såg när Anna Lindh mördades var genom tidningar och media, inte från människorna omkring mig. Galet.

Iallafall, jag sitter här på Rao's cafe igen och väntar på Leah. Hon har ett möte på universitetet just nu och när hon kommer tillbaks åker vi till Boston. Allt är fin-fint men jag saknar er alla. Annorlunda värld här borta, men vissa saker är bara inte som hemma.

Kramar!

Lugn morgon i mitten av stan

Sitter på ännu ett cafe i Amherst, söker jobb, dricker chai-te och lyssnar på otroligt enerverande experimentell jazz..!! Haha, det funkar men inte är det då min favoritmusik.

Vi har spenderat de senaste dagarna ihop med vänner och Leahs familj, så det har i ärlighetens namn inte blivit mkt privattid för oss båda att riktigt slappna av, men det har å andra sidan bara gått fem dagar sedan jag kom hit. Helt galet! Känns som mycket mycket mer. Det har varit aktiviteter hela dagarna; träffa Leahs' föräldrar för första ggn torsdag kväll, shabbat på fredagskvällen - träffa Peter o Susanne, och Janice o Steve (vänner till Leahs föräldrar), lördag - BBQ med Jessie, Ari, Jimmy, Trevor och en massa andra av Leahs barndomsvänner, paddla kajak med Debbie och Jeff halva dagen i söndags och i går kväll en stor familjefest hos Ari och hennes familj fyra hela familjer på en och samam gång - Ari är Leah's bästa vän, full av energi och glad hela tiden. Det är hon och hennes kille Jessie vi ska hjälpa flytta till Boston om några dagar. Det har varit en himla massa kul men nu är man rätt trött!

Jeff och Debbie reser till Boston senare idag för en natt eller två, vilket passar utmärkt för alla inblandade just nu. Det har varit lite friktion - att vara hemma hos ens föräldrar kan skapa lite slitningar då och då, något Leah är väl medveten om - så att vi får huset för oss själva en tid är välkommet. Sedan åker vi ju till Cape Cod med Debbie och Jeff så då blir det att dela utrymme igen. Men de är härliga och engagerade människor - Debbie försöker hjälpa till och komma på möjliga kontakter osm jag skulle kunna utnyttja att finna jobb genom och vi har satt upp ett möte med en kvinna som jobbar som medlare - Paula Greene - som är nära vän till Baht Latumbo, en av mina chefer på Action Asia i Kambodja.

Ja, jag borde väl sätta igång och skriva lite mer ansökningar nu, men jag bjuder på ett par foton innan dess.

Framme i USA

Så, pust stön och stånk...jag är framme efter en lååång resa och en något besvärlig passkontrollant och sitter på Rao´s cafe i Amherst med Leah (cafet på bilderna). Vi letar efter jobb, skriver ansökningar och svarar på email och då och då kommer det någon som hon känner, en bekant eller an massa kompisar som hon inte sett på år och dag. Det är hemskt kul och väldigt intensivt.

Igår kväll firade jag shabbat med henne, hennes föräldrar och två par föräldrar till - familjevänner som ofta firar fredagskvällarna med dem. Hemskt god mat, grillad kyckling, sparris, god sallad och efterrätt. Det är konstigt egentligen - alla är hemskt välkomnande som sig bör, men samtidigt så är ingenting övertrevligt eller spänt. Allt har varit väldigt naturligt och avslappnat - ingenting har känts som om man behövt prestera eller anstränga sig för att visa sin bästa sida. Amherst och Leverett har samma känsla som Uppsala, en mindre akademisk stad där alla känner alla - inkluderande och alla vill ha med en på massa olika event.

Ikväll ska vi till Leah's bästa vän Ari och hennes kille Jessie och fira hans födelsedag som egentligen var igår. Jag har fixat ett par långkalsonger med älgar på som han ska få, så vi får se hur han gillar dem! Leah's pappa Jeff har fått ett par han också, med medföljande skratt och ryggdunkningar. =)

Debbie gillade verkligen chokladen hon fick och boken av Richard Scarry som jag tog med mig var j'tteuppskattad hela dagen igår och i morse. De är så intresserade och försöker verkligen uttala dessa kontiga ord. Giraff är svårt med ch-lätet i början men jag har redan lärt Leah ett par meningar..

Jag har det väldigt bra och jetlagen börjar försvinna. Nästa vecka reser vi till Boston för några dagar och sedan ska vi låna en stuga vid havet i Cape Cod...inte långt från Marthas Vineyard. De ni!

Yep, som det ser ut i Bangkok så har vi naturligtvis inte kunnat åka på den resa vi planerat… Vi skulle på en workshop med Karen folket ipå gränsen mellan Burma och Thailand, men se så långt kom vi inte. Emma (chefen) fick regelbundna uppdateringar under förra veckan och helgen som gick eftersom vi dessutom hade ACTS studenter som skulle tillbaks till sina respektive länder. Givetvis med mellanlandningar i Bangkok. Så, jag höll ögonen öppna efter att BKK skulle öppna eller att regeringen i Thailand skulle förklara undantagstillstånd, men inget hände i tid för vår avresa. Det är riktigt trist att PAD skulle sätta käppar i hjulen, resan skulle betalats av Emmas konsultavgift (dvs gratis pour moi!) och jag skulle fått en rejäl merit i mina papper. Jag får en chans till i slutet av december när vi åker till Sri Lanka, men frågan är om situationen förändras speciellt mycket ens till dess. Plus att den resan måste jag betala själv.

Men, jag antar det finns en anledning till att jag aldrig kom iväg på resan. Jag har haft det enormt bra i Phnom Penh senaste tiden. Kan numer tilltala moto-förarna på korrekt sätt, be dem svänga höger (bot sdam) och vänster (bot chhueng) och vet vad som är en rimlig summa. Att bara susa runt i stan på en knattrande liten moped är så befriande, så lätt och bara avslappnat, speciellt som jag börjar lära mig stan också, ställena, landmärkena och gatunamn. Folk här refererar inte speciellt mycket till gatunamn när de ska någonstans, utan de vill veta namnet på någon byggnad, ett hotell eller restaurang för att veta vart de ska. Bättre för mig också eftersom jag är riktigt dålig på att komma ihåg gatunamn. Eller rättare sagt, gatunummer. De enda gatorna här med namn är de breda genomfartsgatorna (ofta med ett ”Boulevard” i namnet), resten är angivna med nummer…vilket gör det rätt komplicerat att ta sig till ställen och svårt att orientera sig.

Jag jobbar på som vanligt, 8-17 (nästan) varje dag, lunchar med vänner och kollegor och träffar folk på kvällarna, vissa mer än andra men (nästan) alla lika intressanta att vara med. Det är rätt fantastiskt att vara här, så många människor jag träffat, så bekväm jag är med att vara här (…fast de säger att kulturchocken sätter in först efter ett halvår) och alla de möjligheter som finns här.

Idag på lunchen t.ex. var jag med Leah i en gammal, gammal fransk kolonialbyggnad som säkert inte blivit renoverad sedan den byggdes någon gång på 1800-talet där en grupp fotografer hade satt upp en fotoutställning. Otroliga bilder! Fem av fotograferna var Khmer, tre fransmän, en indier och en…något annat, och fotona de hade satt upp passade så bra i den gamla byggnaden. Den var givetvis nerklottrad och sliten utav bara den, men det passade så bra, speciellt de blå sepiafärgade fotona (vet att sepia oftast är beiga jordiga toner i ett foto, men dessa var liknande fast blåa…vet inte vad det kallas. Farfar, kanske du vet?) mot de urblekta och rinniga blåa väggarna. Den byggnaden skulle man köpa och göra om. Bo i och ställa i ordning det som behövdes för att inte huset ska falla ihop ännu mer men behålla åldern i väggarna och öppna en restaurang och/eller bar/pub. Kanske med affärer på bottenvåningen. Drömmar kan man ju ha.

Vi gick några svettiga kilometrar till Golden Street (kallas så pga att alla hotell/service apartments heter Golden- någonting – jag bor t.ex. på Golden Star) och tog lunch och nu är jag tillbaks på jobbet igen. Här händer inte speciellt mycket, idag har jag beställt pizzor (som var rätt kul faktiskt, första ggn jag gjort det i Kambodja) till Bibing som fyllde år idag och som fortfarande inte kunnat åka hem till Phillipinerna pga Bangkok-blockaden. Jag åkte för att få några foton framkallade, jag bränner några CDs med foton från konferensen och jag renläser arbeten från deltagarna i Nepal. Och fixade nytt visum eftersom mitt gick ut den 26e november. =)

Så allt rullar på. Den 8e blir jag utsparkad från Golden Star eftersom min bokning inte sträcker sig längre än dit, Bopha på jobbet visste antagligen inte hur länge jag skulle stanna eller så glömde hon informera mig om hur länge jag kunde stanna, men allt är löst och jag flyttar in hos Leah och hennes kompis i en lägenhet inte långt från kontoret. Det handlar inte om speciellt många dagar, men de var hur vänliga som helst och var helt ok med att jag flyttade in! Leah är från Massachusets i USA och jobbar med läkning av trauman genom konst och har varit i Takeo och jobbat med barn i tio dar. Väldigt starka bilder de kom tillbaks med…barnen hade blivit bedda att rita deras uppfattningar om röda khmererna och folkmordet på 70-talet. De är givetvis för unga för att ha upplevt de händelserna, men de vet om att det hände och att deras föräldrar upplevt det, deras släktingar dött och den tystnad om historien som folket i Kambodja upprätthåller, inte minst från politiskt håll. Det finns ett stort sug från speciellt de unga att få veta vad det hela handlade om, varför det hände, varför det internationella samfundet inte ingrep och så hemskt mycket annat. Men det kommer inte hända än på ett tag, t.o.m. så att f.d. Röda Khmer ledare sitter i regeringen idag.

Glassar i solen o äter Kambodjansk frukost

Så nu sitter man på kontoret igen och försöker vara kreativ. Har lite jobb att göra, hjälper Alison, den andra praktikanten här, att kontrolläsa de artiklar som deltagarna under konferensen i Nepal skickat in. Riktigt intressant läsning faktiskt, så det är rätt kul att göra. Var iväg med vår bibliotekarie nu på morgonen och förberedde klassrummen på universitetet för dagens ACTS-klasser. Sen åt vi Khmer-frukost vid den lokala marknaden här runt hörnet från kontoret. Det innebär eg. bara nudlar med fiskpasta och buljong. Rätt smaskigt faktiskt och inte alls så smaklöst eller spicy som jag hade trott det skulle vara. Folk tittade så klart, på mig, en barang (fransman/utlänning) som åt frukost på deras marknad. Med ätpinnar dessutom. =)

Under mötet med min chef som jag nämnt i bloggen så frågade hon om jag ville följa med på en resa för att göra en konflikt analys på gränsen mellan Thailand och Burma... Min resa skulle täckas av konsultkostnaden så jag tackade naturligtvis ja, så nu sitter jag och läser material, förbereder mig inför resan och sätter mig in i situationen. Det är en grym chans att få göra något substantiellt och att sen få den meriten på papper när jag slutat här. Hittills har jag jobbat som IT-support (fråga inte...), kopierat läsmaterial för studenterna på ACTS-kursen (Applied Conflict Transformation Studies; 2-årig masters vid ett lokalt universitet med bas i USA) och skrivit ett par rapporter om konferensen i Nepal, så jag suktar efter att få något att göra. Å andra sidan har jag rätt bra med tid att söka material och förbereda min D-uppsats. Är i kontakt med några personer som jag eventuellt kan intervjua för en tre-delars fallstudie på religion och medling - om för- och nackdelar, när det verkar mest användbart och när det kan tänkas ha störst effekt. Ska skriva till Lunds Universitet och se om jag kan få en handledare därifrån istället för någon från Uppsala så det blir lättare att jobba från Karlskrona.

Jepp, så jag ska besöka Karen-folket..! Googla namnet. Sen har jag tackat ja till att följa med på en liknande resa till Sri Lanka i slutet av December också... Fast det får jag betala själv om det blir av. Jag är lite besviken på att jag inte kan stanna längre som praktikant här... Alla är hur schysta som helst och man blir så inkluderad i allt, även om det ibland är malaj-uppgifter man får. Men jag är praktikant, så längst ner på stegen på kontoret, även om det faktiskt inte är så det fungerar här. Som att man som praktikant utan tidigare praktisk erfarenhet alls blir medbjuden till Burma och Sri Lanka... Jag åker till Thailand och Burma den 30/11 och är tillbaks i PP den 5 December.

Det är de stora nyheterna. Har planerat en rundtur runt PP med Leah för att fotografera alla plejs som är något att se. Har egentligen bara foton från Nepal och Thailand än så länge, knapp inga från Phnom Penh. Förutom de tagna från balkongen dvs. så gör er redo att se den (f.d.) Asiatiska Pärlan (lär iofs ta en vecka eller så...). Ska fota de supercharmiga tjejerna som jobbar på Golden Star också, där jag bor. De är kanske 14-16 år gamla och hur fnittriga och snälla som helst.



Joel: Datorspelen här kostar kanske 14 spänn styck. Kan köra WoW och expansion pack för kanske fyrtio spänn sammanlagt. Och du; hitta passet! Då hade du kanske kunnat hälsa på mig också...! Och skaffa dig en mailadress för bövelen!

Lina: Läser fortfarande din blogg varje dag och känner att jag uppdaterar min blogg alldeles för sällan... Du är för flitig på 're där! Det är jättekul att läsa allt och Neo är så fin. Säg välkommen till världen igen till honom från mig.

Farfar: Tack för dina fina mail! Fick inte allihop första gången, som du märkte, men det är rätt mailadress du har. Upplever inte samma sak med andra som skickar mig mail, så jag vet inte riktigt vad det är som är knas. Intressanta bilder på radarinstallationen (träningsmodul tror jag?) och jag har bilder till dig jag med! Dock inte ännu, måste överföra dem till datorn först. Jag har nämligen en palm utanför mitt fönster och tänkte att jag skulle se hur fort de växer, så jag fotograferade dem nu och kommer fotografera dem sen innan jag åker. Kanske man ser någon skillnad, kanske inte...

Uffe: Vad gör du nuförtiden?? Satt på taket på hotellet i Godavari, Nepal och tittade på stjärnhimlen, försökte få grepp om var de olika stjärnbilderna var, men fattade ingenting... Hittade inte ens Karlavagnen. Däremot hittade jag Orion men det gjorde inte saken lättare.

Ta hand om er allihop!

Två veckor i Kambojda...!

Det regnar, minst en gång om dagen, antar det är resterna efter monsunperioden, men det är nästan alltid på kvällen/natten. Och alltid då det är tyngst regn. Öronbedövande ljud när regnet smattrar ner på alla plåttak...och man blir genomblöt på fem sekunder. Bokstavligen. Alla blixtrar och dunder sen! Men på dagen är det stekande hett.

I fredags var jag på bröllop, igen, har blivit medbjuden till fler bröllop än t.o.m. Anisa som varit här snart ett år. Hon har faktiskt inte varit på ett enda... Men det är lite knasigt hur det är upplagt, ovanligt och intressant men de kunde sänkt ljudnivån på bandet lite... Det har varit så högt vid middagen att man knappt kunnat prata med varann, men jag antar att det är kutym. Fick reda på att för ca 15 år sedan så stängde alla butiker och alla gick in och låste sina dörrar redan vid sju på kvällen pga våldsamheter och brott. Det är därför man går till bröllopen redan vid fyra på eftermiddagen, även om det börjar luckras upp nu när det är mer säkert.

Nu i veckan är det vattenfestivalen här, en festival som hyllar floden, Tonle Sap, som flyter genom Phnom Penh och slutet på monsunperioden. Alltid firad vid första fullmånen i November. Eller nåt. Jag kommer inte vara i stan då (kanske ett konstigt beslut), jag ska till Sianoukhville (strandresorten no.1 i Kambodja och Kambodjas första djupvattenshamn, byggd med amerikanska bidrag) med nyfunna vänner för att segla och dyka.. Lite knäppt bara att komma hit och ha sån massa ledighet. Men jag jobbar några timmar var/varannan dag i alla fall. Och, än bättre, ämnet för min examensuppsats börjar kristallisera sig! Har pratat med Emma, min chef om vad jag vill göra under min praktik och vad min målsättning är, hade ett jättebra samtal och blev invigd i projekten, organisationen och vad jag vill skriva min uppsats om.

Så, jag sitter här på ett cafe runt hörnet från min lägenhet och skriver. De har gratis wifi (verkar vanligt här i Kambodja...) bara man köper något. Njuter av min is-kaffe och tittar på folk. Min lägenhet förressten... Joel, detta kommer du gilla; de städar lägenheten varje dag, de bäddar min säng (om jag inte redan gjort det...) och de diskar min disk. V-a-r-j-e dag. Galet så att man skruvar på sig när man kommer hem och ser hur städat det är. Och de stänger dörrarna vid tio och man får ingen nyckel in, men det är ok för en av tjejerna sover precis innanför dörren så man bara knackar, väcker henne och blir insläppt. Rätt jobbigt att behöva göra på det sättet men så funkar det här och ingen reagerar konstigt för det. Så jag köpte småpåsar M&M's till dem där de satt på kvällen (i den minimala foajen, precis vid disken) och tittade på film. Som de gör varje kväll. Man ser dem ofta i trappen, städandes eller nåt annat och de blir lika fnittriga varje gång man pratar med dem.

Ick, nu håller mitt batteri på att falna! Imorn till Sihanoukville och njuta strand! Behöver bättra på min bonn-bränna ändå så... =)

En vecka i Phnom Penh

Så jag har varit i Kambodja en vecka nu och måndag till måndag har det sett ut så här (ursäkta punktformen jag skrivit i men det har hänt så otroligt mycket att jag bara måste... =)

Förressten! Jag vill gärna höra vad ni tycker o tänker när ni läser bloggen, så kommentera gärna och mycket!

Peter, hoppas du har det grymt bra och att allt gick bra med flytten i Frankrike. Kom förbi Phnom Penh igen o hälsa på (skippa bussen denna ggn va?)!


Mån 27e Okt

- Var på jobbet för första gången, fick ett par uppgifter att skriva material till hemsidan om konferensen. Tog lunch på en Indonesisk restaurang med en kollega, Baht, från Indonesien.

- På kvällen blev jag medbjuden av mina chefer Emma och Ngarm (de har varit ett par hur länge som helst) och Baht till en restaurang som serverade Khmer barbecue. De tillagade maten precis bredvid bordet i en liten lerkruka med glödande kol i...enormt gott och såserna vi fick till... Obeskrivbara. Mamma; testa en kryddblandning av svartpeppar och salt och pressa i en klyfta lime i det... Magnifique! Tillagningen påminde lite om grytan ni tog med från Korea ni vet. Blev medbjuden till Battambang och ett skolprojekt av Ngarm. Han är uppväxt där och har genom Action Asia satt upp en skola i Engelska för att ge barnen bättre framtidsutsikter. Inte speciellt många på landet som får tillfälle att lära sig engelska. Han skulle ha några möten där i alla fall och bjöd med mig.

- Vi fick skjuts hem, jag och Baht (som bor precis över gatan mittemot mig) och gick till en lokal beer garden för att träffa några av hans Khmai-vänner. Träffade en kille bl.a som skulle hjälpa mig fixa en gitarr...

Tis 28e

- Åkte tidigt till Battambang på den bästa vägen i Kambodja! Men, den var inte precis västerländsk standard. Påminde mest om en småsliten asfalterad skogsväg och vi körde inte fortare än 60-70 kmh...plus att bilen pajade halvvägs dit... Den började koka så det var med nöd och näppe vi tog oss fram till Battambang och lämnade in den hos mekanikern. Så, vi blev sena och Ngarm missade sina möten. Vi tog oss till skolan för en titt och hälsa men vägen dit var ännu sämre. Åkte över 3 km grusväg med potthål i varierande storlek. Vissa var stora som badkar...

- Ngarm tog mig till ett av hans specialar-ställen på kvällen, en restaurang som serverade rostad anka! Det var utanför staden en bit, precis vid vägen och de hade som små öppna bungalows där man satt på en platå och åt direkt från "golvet". Inga skor på såklart. Så jag fick smaka kycklingmage (som var rätt gott faktiskt, grymt till ölen.) och nynackad, rostad anka. Plus att det var första ggn jag druckit Guiness med Cola. Knäppt...

Ons 29e

- Ngarm var sent upp (lite bakis sedan tisdagen tror jag...) och vi tog oss till skolan, och medan Ngarm hade sina möten satt jag och läste och bara tog in allt. Tog en cykeltur längs med stranden också och träffade en kille som hade gått på skolan vi besökte. Visade sig att han var på väg till sin nya skola för att få resultatet från ett engelska test han gjort. Har dock inga bilder från cykelturen eller Battambang eftersom jag glömde min kamera i Phnom Penh....

- Bilen skulle vara klar vid 14, sen två och en halv timme senare så vi åkte dit vid 16.30 och skulle hämta bilen. Slutade med att vi var kvar där till runt 22 och bilen var fortfarande inte klar. Så vi bad skolan vi varit vid att låna ut deras bil till oss och vi tog oss hem till 03.00... Jag sov en lång bit av vägen dock.. En kul grej var att jag blev ombedd av mekanikerchefen att prata engelska med hans son som han tyckte behövde träna på det. =/ Rätt kul faktiskt, och en trevlig kille! Han ville plugga till ingenjör och gärna i USA så jag pushade honom att göra det.

Tors 30e

- Sov väl och länge och gick till den lokala stormarknaden, Lucky Market när jag väl kom upp. Bunkrade upp en massa mat man faktiskt känner igen; flingor, bröd, mjölk osv. bara för att få magen i lite balans igen. Tog det lugnt mesta dagen tills det var dags att klä upp sig och gå på bröllop! Ngarm, Emma och Nita hämtade upp mig och Baht i lånebilen o tog oss till bröllopet. Grejen med Khmai-bröllop är att man bjuder alla. Precis alla. Sen har man hyrt catering, väntar tills att ett bord på 10 pers (alla bord har 10 platser) blivit fyllt och sedan lastar man ut sju rätter en efter en tills alla är mätta och belåtna, sedan är det dags för brudparet att tacka gästerna och skära tårtan, som denna gången var ett gigantiskt runt bord med ett berg av frukt. Tror aldrig de skar något... Sen betalar man och går. Eller rättare sagt, sedan ger man brudparet sin gåva på ca 10-20 dollar och går.

Efter bröllopet åkte jag till Love Orange, en bar där en kompis, Anisa var med två vänner. Tog en moto dit och efter ett tag åkte vi vidare till ett ställe som jag senare fick reda på var ett expat ställe med runt hälften prostituerade och som hette The Heart of Darkness. Tyckte väl tjejerna klädde sig rätt slampigt... Där blev dörrvakten helt muppig och ville att en av kilalrna i vårt gäng skulle gå eftersom han inte drack något. Helskum grej och totalt oförklarligt, hade det inte varit för att killen och hans kompis var svarta. Hans polare fick höra att han hade precis fått fem minuter på sig att gå så han plockade helt sonika upp telefonen och ringde lite polare. En kvart senare spatserar sex afrikaner till in på stället...!!! Så enormt bra!!! Dörrvakten blev så obekväm och visste inte vad han skulle göra eller ta vägen..! Helkul!

Fre 31e

Åt lunch med Anisa på ett berömt ställe i expat-kretsar, Chinese Noodles, i två timmar. Skönt ställe, men det är som de flesta andra lunchställen här i stan, litet, småschabbigt, mysigt o konstigt fast med jättegod mat. Fick se var hon jobbar, AFAC-kontoret fast det var bara hon där när jag kom, alla andra var ute på lunch.

Kommer faktiskt inte ihåg vad jag gjorde mer den dagen...

Lör 1e Nov

Jag och Anisa hyrde en moto, 4 dollar dygnet och lämna passet i pant, och åkte ut mot Silk Island nord-öst från stan. Vi kom inte så långt dock eftersom vi stannade till på ett ställe, skulle bara ha något att dricka, men restaurangen vi hittade var så grym att vi stannade där. Stället ligger precis vid strandkanten till floden Tonle Sap och hade ett däck på pålar i vattnet, kanske 20 meter ut. Inga bord eller stolar utan bara mattor på golvet och hammockar man låg i......... Helt underbart att bara vara där, se vad som hände ute på vattnet; fiskare, båtar som åkte någonstans, fiskar, fåglar, geckos och råttor (?!). Grymt i alla fall. Så vi kom inte längre utan åkte tillbaks i mörkret vid sju tiden. Vi åkte ett tag bakom en stor lastbil som drog upp så mycket damm att jag har fortfarande grus i ögonen...

På kvällen mötte vi Hun, ytterligare en expat som Anisa kände och som är en av Baht´s studenter. Vi givk upp till Baht och blev bjudna på mat, hemlagad spaghetti bolognese, kalamares och vårrullar. Sedan åkte vi till Nattmarknaden vid strandkanten, såg bla. vad som verkade vara ett uppträdande på scenen där. Två flickor runt 5-6 år gamla stod på scenen uppklädda som en afrikan och en som något annat vad det nu var, såg ledsna ut och lyssnade på en riktigt ledsam sång. Vi fick förklarat för oss att det var en tävling och tjejerna var deltagare. Den som grät först vann... Wierd. Drog sen vidare till FCC, Foreign Correspondency Club, ett annat berömt ställe dit alla utländska journalister brukade hänga under konflikttiden och faktiskt fortfarande till en viss nivå. Rätt flådigt ställe, men det är inte för ställen som det jag är i Kambodja. Jag är hellre på ställen där Khmai-folket är än hänger med utlänningar hela dagarna. Vi var där en stund i alla fall, jag, Hun och Baht. Åkte sedan vidare till ett helskönt ställe som heter River House, en klubb, mötte upp med Anisa, Ro och en kompis till Baht som äger ett massageställe (han går dock tydligen hellre till ett annat ställe när han själv vill ha en massage). Fick agera förkläde till tjejerna som blev omringade av trånande Khmai-killar...

Körde Hun och Anisa hem och åkte hem själv...var chaufför för kvällen och drack bara cola. Får se upp så jag inte blir automatisk chaufför varje gång jag hyr en moto. Vill ju kunna sänka en öl eller två själv någon gång!

Sön 2e

Var trött o såg Heroes säsong två marathon på Star-kanalen tills Ro ringde vid 12 och plockade upp mig. Vi åkte till Central Market, stannade till vid en affär en bit därifrån och jag köpte mig en gitarr! Ro körde mig tillbaks och vi satt utanför massagestället och spelade en stund. Ro ville höra mig spela (kanske för han tvivlade på min talang...?) och det var rätt häftigt faktiskt. Jag stod och sålde färg i Uppsala en månad sedan och nu satt jag och spelade gitarr utanför en massageparlour i Phnom Penh, Kambodja för de anställda och mina Khmai-vänner... Otroligt.

Vid två åkte jag för att lämna igen moton (en 100cc liten moped-scooter med kassa halvautomatiska växlar och cykelkorg...), fick tillbaks mitt pass och återvände till Heroes marathonet. Var riktigt trött efter lördagen, men på kvällen plockade Hun, Anisa och en annan indier, Raju upp mig för middag och en film! Vi åt på ett Nepalesiskt ställe, åt momos (visste inte man kunde sakna en maträtt - förutom mammas mat - så mycket...) och åkte till en liten bar två våningar upp som visar filmer flera ggr i veckan. Gratis att gå in men man förväntas köpa snacks och dricka (som vi inte gjorde för vi var mätta...). De visar mest dokumentärer och ger ut en brochyr om nya filmer varje månad.

Det är så otroligt mycket som görs annorlunda här i Kambodja. Nepal hann jag inte lära mig lika mycket om, inte så detaljerat eftersom man bara sågs som en turist och inte fick någon närmre anknytning till folk och hur de levde. Men här är det helt otroligt. Det är som ett självorganiserat kaos överallt; staten har ingen som helst möjlighet att ta hand om allt och alla eller se till att alla lagar och förordningar följs till punkt och pricka (poliserna här har en riktigt kass lön så de stoppar folk lite på måfå och "bötfäller" dem för något trivialt. De vill bli mutade helt enkelt.) så folk reglerar sig själva. Det är rätt fantastiskt faktiskt, alla moto´s är ett exempel som aldrig skulle funka i Sverige till exempel. Trafikreglerna här är få: kör sakta, väj för alla fordon större än dig, kasta dig ut i trafiken eller du blir överkörd alternativt kommer du ingenvart, tuta gärna och ofta och var beredd på att du inte får någon hjälp om du krashar. Om du inte är vit förstås, då finns det ju pengar att tjäna. Det låter enormt negativt kanske, men det är nackdelen av ett system som transporterar hundratusentals människor dit de ska varje dag till löjligt låga summor. Det är nackdelen till att kunna vara så bekväm att man tar en moto 500 meter till jobbet, betalar 5 spänn och slapp gå och svettas ihjäl.

Det jag vill ha sagt är att lösningarna är så enkla, så rakt på sak och så billiga som möjligt, HELT UTAN INBLANDNING FRÅN STATEN! Jag var löjligt less på den inblandning i folks vardag staten har i Sverige redan innan jag åkte (tack S), men efter att ha upplevt Kambodja är jag än mer övertygad. Folk reglerar sig själva och mer kostnadseffektiv problemlösning får man leta efter. Klart, nollvisionen här är ju en omöjlighet och fattigdomen är stor så jag säger inte att allt är bra, men jag är förvånad och imponerad ändå..

Idag är jag på jobbet igen, andra dagen på en vecka hur nu det hände... Jag har hjälpt till en del med dator/skrivarkrångel och borde väl gå på lunch snart, men jag har egentligen ingen lust. Kommer vara här tills kanske fem eller så och ska ta med Anisa på middag ikväll eftersom hon fyller 27. Sen hem och spela lite gi-tarra och ta det lugnt tror jag. Kanske går ner till någon av barerna, spelar lite biljard och tar en after work... Så grymt att det är så nära, lätt och billigt att bara softa..