Sista veckorna i USA

Så, vi sitter på Midway och väntar på vår flight ut från Chicago riktning Massachusetts och Amherst. Får säga att vår flytt ut från lägenheten igår gick ganska smidigt om än att det var bökigt med alla runturer till olika delar av stan för att lämna av möbler och hämta/lämna bilar. Just; bilar. Plural, eftersom vi inte kunde flytta vår madrass utan att riskera repa Herb och Elsas Lexus var vi tvugna att återigen låna Leah's mosters SUV i Hyde Park, i andra änden av staden. Men, vi blev klara om än en timme sena. Så vi plockade upp Herb och Elsa vid nio och körde till Chinatown och en av Herb's favoritrestauranger. Tyvärr hade de inte ank-nudel soppan som vi åkte dit för men kycklingsoppan vi beställde var minst lika god (åtminstonde enligt Herb). Efteråt släppte Leah av mig vid korsningen Michigan Av./Ohio St. och jag tog mig till en kompis som bor där, Patrik, en svensk kille som jag faktiskt träffat genom gemensamma vänner i Uppsala och som jag inte visste befann sig i Chicago förrän ca 3 veckor sedan. Jag ville hinna se honom igen innan vi lämnade staden så vi satt i hans penthouselägenhet och svingade ett par bägare och pratade om jobb, jämförde upplevelser i USA och hade trevligt.

I morse steg vi så upp vid åtta efter att igår ha upptäckt att vi landar i Massachusetts vid 14.00 - det var altså inte avgångstiden från Chicago som vi först trodde. Frukosten gick i ett huj, likaså att säga farväl och att packa in oss i taxin som Leah's morföräldrar bjöd oss på. Så nu sitter vi altså här på flygplatsen igen - i väldigt god tid - och pustar ut efter att ha tagit oss igenom säkerhetskontrollen ännu en gång (och får jag säga, antagligen inte för sista gången heller).

I Amherst väntar Leah's föräldrar på oss, hämtar oss från flygplatsen och Leah mer eller mindre sätter igång direkt med att förbereda sin fotoutställning som öppnar den 3e Nov. Våra vidare planer är att mellan den 5e och den 8e åka till Montreal för en Förintelsekonferens där både Leah och hennes mamma Debbie kommer att tala, jag ser fram emot att träffa Alex - en kompis från universitetet i Uppsala - och att gå på Au Noir: en restaurang man äter i komplett mörker.......... Jajamensan, restaurangen ahr en spinn på hur det är att vara blind och har mörklagt hela restaurangen, har blinda servitörer och låter en äta i mörkret. Så vi får väl se hur många fläckar man har på skjortan när man kommer ut! Fast jag har hört att man blir tilldelad en haklapp....en sån har jag inte haft på mig på ett tag. Fast toaletterna ska tydligen vara upplysta. =D

Jag har verkligen trivts i Chicago. Jag har träffat så många otroligt intressanta personer, haft knytkalas (potlucks) med en massa människor och skaffat vänner som jag aldrig hade trott skulle hända under den korta tiden jag varit här.

Oops, nu ropar de in till att gå ombord. Skriver mer sen!

--------------------------------------------------

Så, nu är det fredag morgon, klockan är 10.47 och jag sitter vi Debbie och Jeff's middagsbord och skriver. Här ute finns inget bra internet så jag skriver för att senare kunna skicka detta när vi är inne i stan. Vi får se när det händer, men förhoppningsvis händer det snart!

Morgonen har bjudit på ett par överrraskningar! I morse fick Leah reda på att en av hennes arbetskamrater i Kambodja har planer för att visa dokumentären de gjorde där nere på en tour runt om i Europa, Leah blev eld och lågor och vill nu åka till Tyskland i December för att vara med på denna touren. I Kambodja arbetade hon med ett filmteam som gjorde en dokumentär med invånarna i en liten by i provinsen Takeo söder om Phnom Penh. Teamet hade innan Leah fick kontakt med dem arbetat med denna gruppen i ungefär nio månader; de åkte dit och pratade med de äldre i byn om krigsförbrytartribunalen som då hade startat i Kambodja. De äldre i byn ville åka dit och se rättegången med egna ögon - en resa som resulterade i att ett minnesmärke blev byggt i byn över deras släktingar som blev bortförda och dödade. Efteråt frågade teamet invånarna om det var npgot mer de ville göra. Resultatet av de diskussionerna blev att teamet kom tillbaks i Nov-Dec- förra året med filmkameror och en massa konstmaterial; kritor, papper, pennor, penslar och färger. Eftersom direkta diskussioner inte var något alternativ för dem pga. svårigheterna med att komma förbi de trauman som de ahde upplevt i samband med att deras familjemedlemmar hade ryckts ifrån dem så använde de konst för att bearbeta lite av de historierna de bar på. Arbetet var upplagt för att arbeta med de vuxna i byn som hade upplevt folkmordet under Röda Khmererna men intresset hos de yngre generationerna (som aldrig har fått någon sammanhängande historia berättad för dem och som står ensamma med en massa obesvarade frågor) var enormt. Hela byn tog plötsligt del av arbetet och de berättelserna som de äldre gav. Engångskameror delades ut till bymedlemmarna och ett par av byborna fick uppgiften att filma det som sades och gjordes.

Efter att ha kommit så långt att kunna börja berätta sina historier för filmkameran och besvara intervjufrågorna så fick de äldre frågan igen om de ville göra något mer. De fick svaret: nu vill vi filma det som hände. De ville altså återskapa sina berättelser, ha statister och aktörer att återge dessa berättelserna på film. Så det var vad de gjorde. De fick de (ofta yngre) byborna att spela de sj'lva, regisserade sina berättelser och gav instruktioner om hur det skulle gå till - och eftersom de aldrig hade flyttat från byn eller sina hus så utspelade sig händelserna när en kvinnas man och barn togs ifrån henne 30 år sedan på precis samma plats som det hände då. En kvinna ville plötsligt inte spela in sin berättelse längre en timme innan de hade planerat börja filmandet. Det var helt hennes beslut sade de, men prata med oss, berätta varför. Hon sade: två soldater ur Röda Khmererna kom och tog min man ifrån mig, en av dem var hans kusin (när de kunde använde de släktband för att ingjuta falskt hopp i de de förde bort) som flydde när de hade kommit ut ur byn - han hade nu avlidit av ålder - men den andra mannen - sade hon - han bor där (och pekar på huset bredvid).

Buddhismen spelae enorm roll i Kambodja. Återfödelse till ett liv efter detta och i vilket sorts liv du hamnar i då bestäms av dina handlingar i ditt föregående liv (ung.karma) så folket i Kambodja tror inte på att utsöka hämnd, trots de fasansfulla händelserna under 70-talet, för om du hämnas så kommer du få ta konsekvenserna av det i ditt nästa liv och ha ännu fler återfödelser innan du når upplysningen (nirvana) som Buddha. Av den anledningen och pga. att logiken hos folket har varit att eftersom alla har upplevt folkmordet på ett eller annat sätt så behöver de inte prata om det. Det är till och med ansett att man inte bör prata om sina upplevelser - dels för att slippa uppleva dem igen och dels för att inte föra vidare smärtan deras upplevelser har inneburit till sina barn och barnbarn. Ytterligare en dynamik som finns i Kambodja är att det anses väldigt ofint att visa känslor offentligt.

Kvinnan som fått sin man dödad av sin granne ville inte riskera att stöta sig med honom igen efter så många år och hans barnbarn och hennes barnbarn hade nu börjat leka med varann. För att inte störa den bräckliga "fred" som fanns där gick hon däremot på att filma sin historia på ett annat ställe än där det faktiskt utspelade sig.

Jag svävar iväg från det som hände i morse, men det innebär så enormt mycket mer än bara att det är en dokumentär som ska resa på tour i Europa. Leah's familj är judisk och hennes morföräldrar är f.d. Tysk-judiska flyktingar som lyckades ta sig till USA runt 1938 som 9- och 12-åringar, träffades i Chicago och vars dotter (Leah's mamma Debbie) och barnbarn (Leah) de senaste 10 åren har blivit mycket involverade i sin familjs historia. För hela deras familj är Leah's inblandning i dokumentärarbetet i Kambodja en förlängning av deras egna historia och nyheterna i morse var att denna dokumentär nu kommer visas under en konferens i Marburg, inte långt från hennes familjs ursprungsby - Roth. Behövs det sägas att Leah hemskt gärna vill vara med på denna tour?

För mig själv har resan hit till USA inneburit mycket mer än det jag planerade för. Jag ville åka hit för att ge mig och Leah en chans att spendera tid ihop, möta hennes familj givetvis, att leta efter jobböppningar och att skapa kontakter. Allt detta har hänt, men jag har fått så mycket mer av denna resan än så. Jag har fått så många intryck och insikter; inte minst om min och min familjs historia genom farfar Erich och hans upplevelser (min och Leah's allra första konversation var om våra familjers historia under och efter Kriget och deras gemensamma beröringspunkter) utan även om hur USA fungerar, rasproblemen här borta och hur vi faktiskt har dem på hemmaplan också (Sthlm, Malmö, Rosengård, raskravaller - behöver jag säga mer?), hur skyddat vi lever i Sverige (som priviligierade västerlänningar med ett ibland hämmande utmärkt välfärdsamhälle), och om skillnaderna mellan vårt och deras skolsystem och speciellt hur det fungerar att slussa och förbereda studenter genom skola och universitet ut i arbetslivet, en förståelse som jag inte haft för det svenska systemet. Finns det ens något? Tankar mottages tacksamt. =)

Jag har fått så många intryck av människor jag pratat med, fått så många tankar och åsikter om hur bäst gå tillväga för att få jobba med det jag vill jobba med, fått min föreställning om vad jag faktiskt vill jobba med kombinerat med vad som är praktiskt genomförbart och tillgängligt. Jag har öppnat för alternativa arbetsuppgifter och fått höra om nya efter att ha pratat med Jay Rothman PhD. och Brandon Sipes vid University of Cincinnati (och som leder ARIA group, ett konsultföretag inom medling), Mary Brydon-Miller, pforessor vid samma universitet och som leder en grupp som arbetar med ett för mig nytt koncept; Participatory Action Research. Jag har pratat med Paula Green, psykolog, grundare av Caruna Center och SIT i Vermont som utbildar folk i konflikthantering på ett väldigt praktiskt och erfarenhetsmässigt sätt - en person som verkligen lyckats kombinera hennes passion för politisk aktivism med sin utbildning som psykolog. Hon erhöll ett par månader sedan en utmärkelse som "Unsung Hero" (ung. ej uppmärksammad hjältinna) av Dalai Lama i Nepal... Jag har varit i Chicago och sökt ingångar till medling, jag har kontakter vid Svensk-Amerikanska museet som söker svensk-talande personer att utbilda folk i det svenska språket - något som jag eventuellt skulle kunna försörja mig på om jag väljer att söka volontärarbete här borta.

Att arbeta som volontär verkar, i den här ekonomin, vara det bästa sättet att bli involverad i något av de ämnen jag är intresserad av. Idén är då att vara där folk arbetar med de ämnen som jag är insatt i och kunnig om och att ha visat sin arbetskapacitet, kunskap och att finnas på plats när en position blir ledig (läs: när mer pengar blir beviljat till organisationen). Det är inte direkt lätt att i kombination med det jag vill arbeta med hitta något att försörja sig på just nu..

Fortsätter mina tankar imorn!

--------------------------------------------

Lördag 31

Nu har vi varit vid Umass (University of Massachusetts) och precis tagit oss ut från parkeringen på väg hem efter att ha satt upp Leah's utställning. Tre artister/fotografer, Leah inkluderad, har satt ihop en utställning med folkmord och konstens läkande förmåga efter trauma som tema.

Jag lämnar er denna gång med den lilla snutten information och hoppas alla mår bra, har kul och leker med sina barn/barnbarn/syster- o brorsbarn för när allt kommer kring är det faktiskt inte mycket tid kvar att arbeta på sin ställning i jultomtens loggbok....

Kramar och ses snart i Sverige igen! (landar i Sthlm 16/11)

-C-

Syster-yster bakar! Med garn...

Jepp, min syster har en massa tävlingar på gång på sin blogg, mest hela tiden tycks det! Denna gången är det ett antal härliga stickade bakverk! Visste inte man kunde sticka dammsugare och kanelbullar, men med det enorma intresset som tydligen finns för stickning förvånar det mig inte det minsta. Mitt inlägg om detta är lite ur synk med resten av mina inlägg men jag vill ge det en chans att försöka vinna dem!! Yes, lite julklappar kanske?!?!

Vyer och kort av Chicago från vår lägenhet, bröllop i St. Paul och vänner. Bilderna får berätta... =)

Vy av en gata i "Old Town" i Chicago.

Industriområde på väg hem från att ha paddlat kajak nedför Chicago floden - en födelsedagspresent till Leah från hennes föräldrar som jag fick ta del av.

Konsert-snäckan i Millenium park, mitt i Chicago. Fantastiskt nog byggt över tågspåren och industriområdet som brukade ligga där. Numer ett grönområde med plats för "The Bean" och en massa offentlig konst.

Det enormt vackra inbjudningskortet jag och Leah fick inför bröllopet. Samtliga var handskrivna - till ca 80 inbjudna för brudgumsmiddagen kvällen innan och en 250 inbjudningar till själva bröllopet. Plus alla platskort och programmet för ceremonin...de tog 8 månader att göra.

På café två dagar innan bröllopet, i Minneapolis precis utanför campus vid University of Massachusetts där Leah, Alex och Katie studerade.

Sextiotals-filmstjärna?

Det anrika hotellet "St. Paul". Kan tänka mig att ungefär halva hotellet var uppbokat till bröllopsgästerna. Plus tre stora utrymmen som användes för bröllopsmottagningen och festen efteråt.

St. Paul från vårt rum på hotellet, "St. Paul"

Leah, Alex och Katie gör sig redo för manikyr och pedikyr...genom att öppna presenter!

Pedikyr! Vid detta laget var jag och gick ute på stan. Det är tufft med 15 kvinnor i ett hotellrum en dag före ett bröllop ska jag säga. Inte mycket plats för männen då. (Oj så jag klagar...hehe.)

Jag och Leah i bussen på väg till brudgumsmiddagen. Matchande svart!

Alex och Leah ger sitt tal och skålar för brudparet!

Dagen för bröllpet och Leah får sitt hår fixat! Ser inte så mycket ut för världen just nu kanske....

...men se så hon ler nu!!!

Stadsbiblioteket där ceremonin hölls. Tjusigt värre!

En bild jag lyckades ta på bruden när hon stigit ur bilen som tog henne de 50 metrarna till biblioteket. Sa ju att de slog på stort. Kameramannen skyndar sig som en paparazzi på språng.

Bruden leds nedför gången av sina lyckliga föräldrar.

De lyckliga (och gråtfärdiga) rumskompisarna från universitetstiden...

Plus en faster.

Nick och Katie vid "altaret".

De nygifta!

Fototillfälle utanför biblioteket. Bröllopsfotografen var en kille som även arbetat på uppdrag för bl.a. Läkare Utan Gränser och National Geographic.

Tre lyckliga väninnor.

Tja. Någon bild på mig och den vackra flickan ska ni väl få också. =)

Ser ni hur lycklig hon är med Siebing?! Jajjamensan!

Magnifikt vackra flickor i lyxigaste Vera Wang-klänningar!

Festsalen efter bröllopet, med specialdesignad ljussättning i grönt, lila, rosa och blått allt efter hur kvällen fortskred.

Huvudbordet - där faktiskt jag fick en plats, trots att jag träffat bröllopsparet bara två dagar innan...ibland ska man ha det bra! Ska dock nämnas att jag överlät min plats till Fredrik, deras danska universitetskompis som flugit in enbart för bröllopet. Tyvärr var bröllopsparet då redan uppe för att tacka SAMTLIGA gäster för att de kom.. Hawaii hägrade dagen efter så det höll deras mod uppe. Det och att jag dansade med bruden, en av de tre som faktiskt tog tillfället i akt.

Våra bordsplatser var vackert designade.

Det enda som Nick ville (fick?) bestämma om bröllopet var att han ville ha pingviner. Han fick nöja sig med isskulpturer av pingviner omgjorda till att servera kylda martinis - en specialdesignad martini för Katie och en för Nick som hälldes genom pingvinerna och ut i ens glas. Kissande pingvin-drinkar. Inte illa!

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Lake Michigan från vår balkong.

Från vår balkong. Höstskymning..

Sommaren i city 2009!

Det är visst ett tag sedan jag skrev sist och en massa saker har hänt som ni förstår! Några email har det blivit emellanåt med berättelser från fjärran stränder (jepp, de finns i Chicago också) och parker men inte alla har tagit del av dem.

Detta är dag 12 i Chicago och vi har hunnit avverka en hel del i denna stora stad. Faktum är att efter bara en vecka så menade Leah på att jag hade hunnit se allt det allra bästa med allt som finns att hitta här. Vi har gått genom grönsaksmarknader mitt i stan; farmers markets - allt grönt skeppas in med lastbilar till avstängda gator kantade med allehanda marknadssstånd där lokalproducerade och ekologiska grönsaker, honung och frukt säljs för en spottstyver jämfört med massproducerade stormarknadsprodukter. Vi har gått genom staden på jakt efter klassiska svarta skor till Leah's brudtärneklänning och funnit att det är otroligt svårt att hitta ett par passande skor även i en stad i den här storleken.

Det är en fantastiskt intressant stad, det kan jag säga med all ärlighet. Inte nog med att den är stor och har ett mycket stort utbud av kultur och kommers, den är lugn samtidigt. Det är en vänlig stad, trots storleken. Barnvänlig med massor av stora parker och t.o.m. en stor strand vid Lake Michigan.

7.30 imorn bitti bär det iväg till St. Paul för bröllopet mellan två av Leah's vänner från High School, kommer bli det lyxigaste bröllopet jag någonsin kommer gå på, så det ska bli mkt spännande! Måste fortsätta förberedelserna för imorn, men jag lägger upp lite fina bilder också så klart! De flesta tagna från vår lägenhet vi lånat av Leah's morföräldrar.. Riktigt fina! Alla tagna av mig själv och Leah på min kamera som vanligt. Vissa är helt fantastiska, tagna från taket på byggnaden vi bor i. Det är jag som borstar tänderna med vy västerut över Chicago, baksidan av vår byggnad, framsidan av byggnaden med stranden, några bilder från centrala staden, vyer över Chicago på natten - också från Leah's morföräldrars lägga och till sist foton från en hantverksmarknad vi var på, jag sätter tänderna i en enorm hamburgare och Leah äter en improviserad smörgås av ett salladsblad och en skiva tomat... Så vi har det alldeles utmärkt.

Och, just det! Vi har fått tag i en lägenhet för oktober - en kompis kompis till leah som flyttar och lämnar sin lägenhet tom 1/10. Han betalar 1800USD för den per månad, men vi får den för 500USD.... En skillnad på i runda slängar 11000SEK...!!! Den ligger jättefint till och nära Leahs morföräldrar också, så det är bra om de skulle behöva hjälp med ngt. Iallafall, där finns internet, men vi kanske måste köpa ett modem (?) för ca 1000SEK om vi inte kan logga in på någon annans inkognito... Vet inte riktigt vad som menas med det, men vi tar reda på det när vi kommer dit. Förhoppningsvis kommer vi kunna skypa när vi vill i Oktober!

Nåja, kramar så länge - hörs snart igen!

Cannoli i Boston och friterad kammussla på Cape Cod...mmmm...!

Så är vi framme vid slutet av denna sträckan av resandet.

Jag sitter i vårt hyrda lilla hus på Cape Cod och njuter av en Dogfish Ale och Peanut MnM's (mkt billigt godis här!) efter en dag på stranden och kajakpaddlande. Sen jag uppdaterade senast reste vi till Boston i måndags en vecka sedan, Leah körde oss på motorvägen (lärt mig ett nytt ord: turnpike) och vi krånglade oss in i Watertown där Leah's bror Evan och hans flickvän Marcie bor. Vi hade riktigt roligt, fick lära mig att göra frukostflingor och höra om deras resor i Indien och hur det är att arbeta i Bostonområdet. Marcie hade precis kommit tillbaks från en semesterrresa till Indien och var jetlaggad och lite sjuk, men allt rullade på bra. Vi sov där i två nätter, andra dagen spenderade vi i Boston stad - gick nog en mil eller två och såg det mesta tror jag. Vi kom in oss i de gamla Italienska kvarteren och fann ett konditori som bakar traditionella Italienska bakelser. Jag var tvungen att testa så jag har nu ätit min första canneloni, en vanilj- och en chokladkräm. Jag kan berätta för er som känner till cannoli att jag INTE åt dem på samma gång. Inte ens på samma dag! Faktum är att de är så massiva och söta att jag delade med mig av dem när vi åkte till Leah's farmor på kvällen. Vi var inbjudna till middag till denna söta gamla dam på 92 vårar med tjutande hörapparat och kraftig Bostondialekt. Jag bad om en sprite till middagen och hon sa: "Caal, anythin you heart desaaiers" (vad än ditt hjärta önskar). Mycket go dam. Leah's farbror var också där och herregud kunde han prata på! Det var inte lätt att få en syl i vädret - 50-årig ungkarl, advokat med fin etta mitt i Boston stad så jag antar att han inte har många tillfällen att lätta sitt hjärta på alla de tankar han får under dagarna. Antingen det eller tänker han bara väldigt mycket.

Det var iallafall mycket trevligt, hon bjöd på catering, fylld kyckling (jag fattar inte hur de fick kycklingen så platt att de kunde rulla in all den fyllningen i ett sånt fint lager kött) och sallad och så avslutade vi kvällen med att se avslutningen på baseball-matchen som var på under kvällen. Hon har varit en stor anhängare av Boston Red Sox ända sedan hon var flicka...

Onsdagen mötte vi upp med Ari och Jesse för att hjälpa dem flytta in i deras nya lägenhet i ett av Bostons stadsdelar. Vi skaffade bagels och cream cheese (ung. bredbar ost), köpte champagne och mötte dem med att skjuta champagnekork och bjuda dem på frukost - blev mycket uppskattat! Spenderade nästa fyra-fem timmarna med att flytta in deras grejer och gick på kvällen till en enormt bra vietnamesisk restaurang där jag beställde en jättegod nudelsoppa...för er som inte känner till det så blev kinesisk nudelsoppa en fascination för mig efter att ha ätit det till frukost varje morgon i Malaysia... Jag jobbar på att försöka reproducera denna soppa och hemligheten ligger i buljongen...så om någon har ett bra tips på hur det görs, eller om ni vet någon bok som enbart handlar om asiatisk buljong (!?!) så vore jag mycket tacksam!!

Vi sov hos dem och reste till Cape Cod på torsdagseftermiddagen, tajmade det så bra att vi kom nästan samtidigt som Debbie och Jeff (som reste från Amherst) till vårt fina lilla hus.

Här har vi haft det så bra det går sedan dess, gått på stranden, solbadat, fotograferat, tagit utomhusduschar i duschen på baksidan (nätterna är fantastiska), paddlat kajak i träskmarkerna både på havssidan och i bukten, grillat hamburgare i gasgrillen - jag introducerade konceptet McSiebings för dem - och haft enormt bra tillgång till internet. Konstigt att vi måst resa till New England och Martha's Vineyard för att skaffa bra tillgång till internet. Ännu konstigare är kanske att vi behöver bra tillgång till internet!

Nåja, det handlar både om att kunna göra jobbsökningar och att leta efter en lägenhet i Chicago för Oktober månad. Ingen som känner till något ledigt och billigt?? Jag pratade kort med pappa via skype i förrgår innan han lade sig för att åka till Skavsta och resan med farfar till Ryssland dagen efter - något jag inte kunnat göra utan bra uppkoppling, och jag skriver nu ett långt inlägg till er allihop! Alla tankar och funderingar som kommer upp när ni läser får ni gärna kommentera här, vore riktigt kul att höra era reaktioner.

Så, imorgon ska jag och Leah gå ett promenadstråk som vi hittade idag men inte gick hela vägen. Vi stiger upp tidigt, kanske tar vi med oss frukost och går stigen, njuter av morgonen och hur folktomt det är för att sedan slänga oss på stranden igen, eller kanske ta en tur till naturskyddsområdet Autobahn - skojar bara...men det låter liknande: Audubon. Imorn far alla tillbaks som har spenderat Labour day (semesterhelg) på Cape Cod och vi tänkte undvika trafikköerna så vi reser nog inte förrän till kvällen. Vi tar oss iallafall tillbaks till Amherst och Leverett och gör oss redo för ett möte på tisdagsmorgonen med Paula Green, en kvinna som är medlare och som tillsammans med resten av fakulteten på SIT i Vermont driver utbildningar i det och fler ämnen. Jag hoppas på att hon kanske kan hjälpa till med kontakter, tips eller förslag till vidareutbildningar, organisationer att ta kontakt med, potentiella arbetsgivare och andra kontaktpersoner som jag kan ta mig vidare och in på den bana som medlare jag söker mig till. Efter det reser vi den 10e till Chicago för att bo i Leah's morföräldrars lägenhet under tiden de är i Italien, den 23e reser vi till St. Paul för Leah's kompis lyxbröllop och är tillbaks fem dagar senare utan att i dagsläget ha någon bestämd stans att bo. Vi får se hur det går, men allt om det och mer nästa gång!

Kramar! Och glöm inte uppdatera mig på vad som händer i era liv!

-C-