Yep, som det ser ut i Bangkok så har vi naturligtvis inte kunnat åka på den resa vi planerat… Vi skulle på en workshop med Karen folket ipå gränsen mellan Burma och Thailand, men se så långt kom vi inte. Emma (chefen) fick regelbundna uppdateringar under förra veckan och helgen som gick eftersom vi dessutom hade ACTS studenter som skulle tillbaks till sina respektive länder. Givetvis med mellanlandningar i Bangkok. Så, jag höll ögonen öppna efter att BKK skulle öppna eller att regeringen i Thailand skulle förklara undantagstillstånd, men inget hände i tid för vår avresa. Det är riktigt trist att PAD skulle sätta käppar i hjulen, resan skulle betalats av Emmas konsultavgift (dvs gratis pour moi!) och jag skulle fått en rejäl merit i mina papper. Jag får en chans till i slutet av december när vi åker till Sri Lanka, men frågan är om situationen förändras speciellt mycket ens till dess. Plus att den resan måste jag betala själv.
Men, jag antar det finns en anledning till att jag aldrig kom iväg på resan. Jag har haft det enormt bra i Phnom Penh senaste tiden. Kan numer tilltala moto-förarna på korrekt sätt, be dem svänga höger (bot sdam) och vänster (bot chhueng) och vet vad som är en rimlig summa. Att bara susa runt i stan på en knattrande liten moped är så befriande, så lätt och bara avslappnat, speciellt som jag börjar lära mig stan också, ställena, landmärkena och gatunamn. Folk här refererar inte speciellt mycket till gatunamn när de ska någonstans, utan de vill veta namnet på någon byggnad, ett hotell eller restaurang för att veta vart de ska. Bättre för mig också eftersom jag är riktigt dålig på att komma ihåg gatunamn. Eller rättare sagt, gatunummer. De enda gatorna här med namn är de breda genomfartsgatorna (ofta med ett ”Boulevard” i namnet), resten är angivna med nummer…vilket gör det rätt komplicerat att ta sig till ställen och svårt att orientera sig.
Jag jobbar på som vanligt, 8-17 (nästan) varje dag, lunchar med vänner och kollegor och träffar folk på kvällarna, vissa mer än andra men (nästan) alla lika intressanta att vara med. Det är rätt fantastiskt att vara här, så många människor jag träffat, så bekväm jag är med att vara här (…fast de säger att kulturchocken sätter in först efter ett halvår) och alla de möjligheter som finns här.
Idag på lunchen t.ex. var jag med Leah i en gammal, gammal fransk kolonialbyggnad som säkert inte blivit renoverad sedan den byggdes någon gång på 1800-talet där en grupp fotografer hade satt upp en fotoutställning. Otroliga bilder! Fem av fotograferna var Khmer, tre fransmän, en indier och en…något annat, och fotona de hade satt upp passade så bra i den gamla byggnaden. Den var givetvis nerklottrad och sliten utav bara den, men det passade så bra, speciellt de blå sepiafärgade fotona (vet att sepia oftast är beiga jordiga toner i ett foto, men dessa var liknande fast blåa…vet inte vad det kallas. Farfar, kanske du vet?) mot de urblekta och rinniga blåa väggarna. Den byggnaden skulle man köpa och göra om. Bo i och ställa i ordning det som behövdes för att inte huset ska falla ihop ännu mer men behålla åldern i väggarna och öppna en restaurang och/eller bar/pub. Kanske med affärer på bottenvåningen. Drömmar kan man ju ha.
Vi gick några svettiga kilometrar till Golden Street (kallas så pga att alla hotell/service apartments heter Golden- någonting – jag bor t.ex. på Golden Star) och tog lunch och nu är jag tillbaks på jobbet igen. Här händer inte speciellt mycket, idag har jag beställt pizzor (som var rätt kul faktiskt, första ggn jag gjort det i Kambodja) till Bibing som fyllde år idag och som fortfarande inte kunnat åka hem till Phillipinerna pga Bangkok-blockaden. Jag åkte för att få några foton framkallade, jag bränner några CDs med foton från konferensen och jag renläser arbeten från deltagarna i Nepal. Och fixade nytt visum eftersom mitt gick ut den 26e november. =)
Så allt rullar på. Den 8e blir jag utsparkad från Golden Star eftersom min bokning inte sträcker sig längre än dit, Bopha på jobbet visste antagligen inte hur länge jag skulle stanna eller så glömde hon informera mig om hur länge jag kunde stanna, men allt är löst och jag flyttar in hos Leah och hennes kompis i en lägenhet inte långt från kontoret. Det handlar inte om speciellt många dagar, men de var hur vänliga som helst och var helt ok med att jag flyttade in! Leah är från Massachusets i USA och jobbar med läkning av trauman genom konst och har varit i Takeo och jobbat med barn i tio dar. Väldigt starka bilder de kom tillbaks med…barnen hade blivit bedda att rita deras uppfattningar om röda khmererna och folkmordet på 70-talet. De är givetvis för unga för att ha upplevt de händelserna, men de vet om att det hände och att deras föräldrar upplevt det, deras släktingar dött och den tystnad om historien som folket i Kambodja upprätthåller, inte minst från politiskt håll. Det finns ett stort sug från speciellt de unga att få veta vad det hela handlade om, varför det hände, varför det internationella samfundet inte ingrep och så hemskt mycket annat. Men det kommer inte hända än på ett tag, t.o.m. så att f.d. Röda Khmer ledare sitter i regeringen idag.
